Vad är ett minne- och hur påverkar det oss

Vår hjärna kan lagra de mest fantastiska av minnen, men den kan också lagra sådant som vi helst inte vill minnas.

Vår hjärna kan lagra de mest fantastiska av minnen, men den kan också lagra sådant som vi helst inte vill minnas.

Vi ska börja där vår minnen tar form, i våra hjärnor. Vi kommer här förklara vad det är som händer i din hjärna när du är med om någonting traumatiskt, och varför en enda negativ upplevelse kan komma att påverka hela ditt liv.

För att vi ska förstå hur ett minne lagras behöver vi förstå hur något vi kallar för amygdala fungerar.

amygdala

Ordet amygdala kommer från grekiskans “mandel”, på bilden här ovan kan du se de två mandelformade kärnorna som utgör vår amygdala.

Dessa små mandelformade kärnor har visat sig ha en stor påverkan för hur vi fattar beslut, hanterar minnen och reagerar känslomässigt på saker som inträffar.

Forskning har visat att höger och vänster amygdala skiljer sig åt i sina uppgifter och egenskaper. Den högra sidan av amygdala reagerar på känslor som sorg och rädsla, medan den vänstra sidan reagerar på både positiva och negativa känslor.

Så hur påverkas då amygdala av en traumatisk händelse? Vi ska försöka berätta med ett exempel:

Sofia är 17 år och bor hemma hos sina föräldrar. En kväll när hon har varit på bio med sina vänner och ska ta bussen hem blir hon överfallen av ett tre män som håller fast henne, kallar henne för nedsättande ord och stjäl hennes väska. 

I samband med händelsen drabbas Sofia förståligt nog av panik. Det som händer är att en signal skickas till Sofias amygdala och larmar om fara. När signalen når amygdala sätts en rad kroppsliga reaktioner igång för att skydda henne från faran hon befinner sig i.

fight-2

Bland annat spänns hennes muskler, salivproduktionen ökar, pupillerna vidgas och kroppen gör sig redo för att fly eller slåss. På engelska kallas det här för fight or flight response.

Såhär lång verkar allt vara i sin ordning. Reaktionen som Sofia har är för situationen alldeles riktig och kroppen reagerar som den gör i ett försök att skydda henne.

När männen tagit Sofias väska springer de därifrån, efter att ha hotat henne och sagt att om hon någonsin berättar för någon om vad som hänt ska de slå ihjäl henne. Sofia sjunker ihop på busshållsplatsen. Hennes hjärta slår så hårt att det känns som om det ska tränga sig ut ur bröstkorgen. Trots att hon andas fler andetag än hon gjort i hela sitt liv känns det som om hon inte får luft. Det snurrar i huvudet och allt framför henne tycks vara alldeles suddigt. Hon bestämmer sig för att inte berätta om det som hänt för någon. När hon så småningom uppbådar tillräckligt med kraft för att ta sig hem säger hon till sina föräldrar att hon glömt väskan på bussen. Hon stänger dörren till sitt rum och försöker somna till tonerna från sitt favoritband. 

I Sofias hippocampus  har ett minne nu lagrats. Hippocampus betyder sjöhäst, och precis som när det kommer till amygdala har människan två hippocampus på varsin sida av hjärnan. Hippocampus fungerar som en hårdisk som sparar våra minnen och upplevelser för att sedan kunna plocka fram dem igen när vi behöver dem.

Amygdala processar sedan minnet och ger färg på det. En koppling skapas. När vi upplever något som hotar oss och som påminner oss om minnet som finns lagrat i hippocampus kommer amygdala sätta igång sitt alarmsystem.

Sofia stannar hemma från skolan tre dagar efter det som hänt. Hon säger att hon har ont i halsen och ingen ifrågasätter hennes historia. Efter de tre dagarna har gått känner hon sig lite bättre till mods. Hon känner sig redo för att gå till skolan igen och saknar dessutom sina vänner. Till en början går det bra. Hon är extra noga med att alltid ha någon med sig och undviker att ta bussen hem sent på kvällarna.

Men hennes nya säkerhetsbeteende är förstås ohållbart i längden. En kväll har hon följe till bussen med en vän som ska åt samma håll, men vännen bestämmer sig i sista minuten för att gå hem till en kille som hon börjat träffa istället för att ta bussen hem.

Ensam kvar på busshållsplatsen känner Sofia plötsligt hur hon får svårt att andas igen. Hon ser ett gäng killar komma gående på andra sidan gatan och famlar i väskan efter sin nyckelknippa. Hon svettas, känner sig illamående och letar förtvivlat med blicken efter någonstans att fly. Precis då kommer bussen. Hon är räddad, för den här gången. Hjärtslagen saktar ner, hon börjar se skarpa konturer igen och andetagen blir långsammare. 

Högst troligt var inte killarna på andra sidan vägen några farliga rånare, men Sofias minnen från den tidigare traumatiska händelsen sa åt hennes kropp att vara på sin vakt. Att larma, och göra henne beredd på strid.

Eftersom Sofia nu vet att hon kan drabbas av panik om hon befinner sig ensam på en busshållsplats, eller om hon stöter på ett gäng okända killar på stan börjar hon undvika allt fler situationer som kan innebära att hon känner att hon är i fara.

Ju mer vi förstår om hjärnan desto större möjligheter har vi att reparera skador som kan uppstå. Vi kommer berätta mer om hur vi kan "omprogramera" hjärnan i den här delen.
Minnen kan vara bland det finaste som finns, men de kan också plåga oss och ge upphov till ångest.

Sofias föräldrar märker att Sofia umgås allt mindre med sina vänner. Att hon slutar gå på aktiviteter efter skoltid. Under en period ringer hennes kompisar och undrar om hon ska följa med ut, men eftersom hon aldrig säger ja slutar de snart ringa.

Sofia brottas med känslor av skam och förvirring inför det hon varit med om. Skam över att hon lät sig bli förnedrad och rånad. Förvirring över varför hon reagerar så starkt, varför hon inte bara kan skärpa sig. Hon är rädd och undrar vad som händer inom henne. Känslorna bara mal och mal. Hon kan inte koncentrera sig på skolarbetet och för att lindra ångesten har hon börjat dricka alkohol. 

Hennes amygdala som ska skydda henne har börjat motarbeta henne och förvandlats till en fiende. Till skillnad från människor som inte varit med om en traumatisk upplevelse är Sofias amygdala mer aktiv och påverkar hennes känslointryck i vardagen på ett sätt som sätter igång en kedjereaktion av negativa konsekvenser. Hennes hjärna har bokstavligen förändrats efter traumat hon utsatts för.

Hon känner sig lättare ledsen och får jobba hårt för att stå emot den ilska hon bär på. Männen som utsatte henne för övergreppet går fortfarande fria, hon är däremot fast bakom en mur av kaotiska känslor som tycks växa sig högre och högre för varje dag. 

Så vad lämnar den här kunskapen oss med?  Är vi utelämnade till vår uråldriga amygdalas överreaktion på situationer som egentligen inte hotar våra liv?

Som tur är inte. Vi kan lära om och omprogrammera våra obehagliga och traumatiska minnen på ett sätt som gör att våra hjärnor slutar slå falsklarm.

Du kan omprogrammera din hjärna och få stopp på falsklarmen genom att sluta agera på dem.

Kommer du ihåg historien om pojken som skrek “Björnen kommer, björnen kommer”, så många gånger att folk till slut inte lyssnade längre. På samma sätt kan du genom att utsätta dig för händelser som framkallar ångest få hjärnan att sluta larma genom att ignorera de kroppsliga reaktionerna.

Hur du gör det ska vi prata mer om här nedan, men först vill vi lära ut tre nya övningar som du kommer kunna använda när du jobbar vidare i den här delen.