Posttraumatisk stress kan drabba vem som helst!

Svenska indie-popstjärnan Lykke Li lider av posttraumatisk stress. Det berättar hon i en intervju med “The Guardian”. För oss som arbetar med Posttraumatisk stress är det en sorg att se att så många lider, men en lättnad varje gång någon vågar föra fram diagnosen i ljuset.

domestic-violence

Vi gjorde den här sidan för att vi märkte att det fanns en stor efterfrågan av information och hjälp. De flesta kopplade ihop PTSD med krigsveteraner och kunskapen kring posttraumatisk stress till följd av andra trauman var bristfällig.

Utan rätt diagnos kan inte människor få rätt hjälp. Skräddarsydda program för PTSD finns, men om inte kunskapen kring att diagnostisera finns där gör dessa program ingen nytta.

Ett av problemen när det kommer till posttraumatisk stress är att trauman i många fall är starkt kopplade till skamkänslor. Det kan handla om de som utsatts för våld i nära relationer, våldtäktsoffer och sexuella övergrepp. Vi vill att det här ska vara en fristad där det går att föra en öppen dialog om psykiska problem kopplade till trauma.

Vi har tankar på att starta ett forum och undrar om det finns något intresse? Så länge får du gärna dela med dig av din historia via kommentarerna här nedan. Kom ihåg att inte skriva ditt riktiga namn eller bostadsort om du tror att det kan vara kopplat till fara.

En som vågat berätta om sitt trauma är kvinnan i youtube videon den här videon:

3 thoughts on “Posttraumatisk stress kan drabba vem som helst!

  1. Jag känner igen mig i videon. Det tror jag att det är många som gör. Nu är det fem år sedan jag lämnade mannen som bröt ned mig. Jag var sönderplockad ned till sista beståndsbit när jag äntligen valde att lämna. Eller valde… Hade jag inte lämnat honom hade jag nog inte funnits nu.

    Jag mötte honom på en bar, en bar i Stockholm som har bytt namn två gånger sedan dess. Precis som jag. Skyddad identitet och hela köret.

    När jag läser alla de här böckerna som är så inne nu, Fifty shades of grey bland annat, så tänker jag på honom. För det är så det är. Eller i alla fall så det var för mig. Han var berusande, ouppnåelig och så sjukt vacker. Jag var en tjej som precis hade fyllt 18. Han fick den där tjejen att känna sig som en kvinna.

    Till en början var det så fruktansvärt charmigt. Jag älskade hans sätt att vara överbeskyddande, det gav mig ilningar i hela kroppen. Att den där mannen som var äldre än mig, välutbildad, hade en lägenhet som passade i vilket möbelmagazin som helst, valde att spendera sin tid med mig. En liten gymnasietjej som fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar.

    Jag minns första gången han slog mig (som alla andra), minns ytterligare några gånger, och jag kommer ihåg den sista. Allt däremellan är som töcken. Fan vad jag älskade honom, och hatade honom, och älskade honom igen. Jag var så hög på känslor. Hög på hur ingenting någonsin stod stilla med honom, hög på hur det brann.

    Men till slut, fanns ingenting av det där flammande kvar. När vi hade bott ihop i ett år var jag aska. Han kunde spotta på mig. förnedra mig, säga de mest hemska saker. Jag var avtrubbad. Brydde mig inte längre. Han ville ha barn, jag ville dö.

    Allt som var jag var borta, jag hade kommit in på Karolinska, skulle läsa till sjuksköterska, men bommade tenta efter tenta. All min energi gick åt till att uppfylla hans märkliga nycker.

    Som jag ångrade att jag någonsin satt min fot på den där baren. Jag förbannade allt och alla. Det som var mitt liv.

    Jag lämnade honom inte för att jag ville återfå mitt liv, jag lämnade honom för att jag redan var död och det inte spelade någon roll.

    Det har gått så lång tid nu, ändå drömmer jag om det på nätterna då och då. Jag är paranoid i nya relationer, och så jävla oläkt. Det är inte det att jag anklagar varenda man på jorden för det som hände mig, jag har bara så sjukt svårt att lita på någon. Kan helt enkelt inte hjälpa det.

    Kanske lider jag av PTSD, har gått till psykologer, ingen har kunnat hjälpa mig. Ingen har frågat. Jag skäms, har så mycket skam i mig. För att jag inte satte stopp tidigare. Han våldtog mig flera gånger, gjorde saker jag inte ens kan prata om. Saker jag aldrig berättat om. Psykologerna jag träffat har inte frågat. Visst var det väl ett trauma jag var med om? Någon annan som varit med om liknande? Jag behöver råd!

    1. Olivia,
      jag skulle säga att om det är ett trauma, vet bara du. Men eftersom du beskriver sådana intensiva känslor av skam och hur du har svårt att lita på människor, så tror jag det. Han verkar ha behandlat dig hemskt illa. Jag är också ledsen för att du inte verkar ha fått den hjälp du behöver. Jag skulle råda dig att försöka igen. Men om du ska kunna få den hjälp du behöver, så behöver du vara beredd att berätta så pass mycket för psykologerna så att de förstår vad du varit med om. Har du gjort det innan? Jag förstår och vet att det är svårt, men försök göra det för din egen skull. Du förtjänar att få försöka läka. Vi som blivit traumatiserade har ofta lärt oss att stänga av, så det är svårt att koppla vissa känslor till händelser, och berätta om dem. Men eftersom du vet hur det hänger ihop – försök berätta. Och om den ena inte lyssnar, försök med en en ny psykolog. Det kräver mod, men det är du värd! Det finns de som är specialiserade på sexuella övergrepp, misshandel, eller på PTSD. De vet vilka frågor de ska ställa och hur, och vad de ska lyssna på. Lycka till!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *