Om privilegiet att skriva historia

60 miljoner människor är på flykt. På tågstationen i Budapest ligger en kvinna på rälsen tillsammans med sitt barn. I ett provisoriskt flyktingläger i Serbien lyssnar en läkare på ett flickhjärta som färdats över upprörda hav. Samma hav som med den virala världen som vittnen obarmhärtigt förseglade en treårig pojkes öde. 

skarmavbild_2015-09-03_kl._08.25.30_0

Sommaren är över, det är höst i Sverige, men vid Syriens gränser gassar solen på kvinnor, män och barn som flyr för sina liv. Där vid gränsen trängs människor vars historier tvångsomskrevs av fanatiska män som inte skyr några medel i sin jakt på att rita om världskartan.

Europa bygger murar och sätter upp taggtråd. Pratar om kvoter, pekar finger och understryker vikten av att någon tar ansvar. Vem denna någon är varierar beroende på vem som tillfrågas, men de flesta är i alla fall överens om att  något måste göras. Av denna någon.

Medan diskussionen pågår kliver en ny grupp av afghaner och syrianer ombord på en båt vars bäst före datum passerade för över ett decennium sedan. Nakna fötter bordar spruckna och förmultna plankor. En skara krackelerade liv på väg mot…

Ja påväg mot vadå? EU politikerna fortsätter debattera. Västvärldens välfärds och bidragssystem är hotat av de som flyr hit. Eller som vissa fåfängt uttrycker det, väljer att komma hit.

Samtidigt som diskussionerna pågår stänger en familj dörren till sitt hus i Aleppo för sista gången, med sig har de vad som ryms i en ryggsäck. Bankkontot är länsat. Med pengarna ska de betala resan mot säkerheten. En resa som mycket väl kan kosta dem livet.

När de färdas genom Aleppo passerar de övergivna hus. Ägodelar trängs med drömmar som drömts av dem som en gång bodde där. Drömmarna som för några år sedan handlade om ett större hus eller att komma in på en ingenjörsutbildning. Om resor till främmande länder och att hitta kärleken. Drömmar som kunde varit dina eller mina.

Drömmar som i takt med ISIS framfart kom att reduceras till att slippa begrava sina söner och tvingas se sina döttrar föras bort mot våldtäkt och tortyr.

USA talar om faran att släppa in potentiella terrorister i möjligheternas land. Sverigedemokraterna vill hjälpa till på plats. Ungerns president pratar om en situation som eskalerat och nu är Tysklands uppgift att lösa.

Västvärlden beslutar och väljer. Väljer åt dem som inte har något val. Vi bygger murar för att skydda oss mot båtflyktingarna med nakna fötter, mot familjer som färdats genom ett Syrien av förlorade drömmar och mot människorna vid gränsen som för länge sedan bestals möjligheten att skriva sin egen historia.

Under tiden vi kalkylerar på hur många av dessa människor som ska få komma till vårt land och sätter upp taggtråd vid våra gränser sipprar vatten in mellan de förmultna båtplankorna. En flykting dödas av Ungersk polis och människor i sönderslitna skor har börjat vandra de 175 kilometerna som det är från tågstationen till den Österrikiska gränsen.

Det talas om att vi kan förlora en hel generation till trauma. Det talas om den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. I denna katastrof har vi i väst har privilegiet att välja. Vi som inte bestulits möjligheten att skriva vår historia.

Vi kan fortsätta diskutera kvoter, eller så kan vi lyfta upp kvinnan och barnet från spåret och öppna upp dörren till vårt land. Vi kan fortsätta söka efter någon som ska ta ansvar, eller vi kan låta flickhjärtat som färdats över det upprörda havet somna i en säng som står på en plats som hon kan kalla hem. Vi kan lägga ytterligare en sten i barriären mot Europa, eller vi kan tillsammans skapa trygga vägar bort från helvetet. Vi kan se till att inga fler pojklik spolas upp på stränderna i Turkiet.

Valet och pennan är vår. 

Av: Amanda Hultin

6 thoughts on “Om privilegiet att skriva historia

  1. Extremely good article! Both the contence and the language. So clear and deep perception, understanding of the situation.
    Thank you so much!
    En mycket bra text! Både till innehåll och form. Klar språkligt och en djup förståelse av situationen.
    Tack så jättemycket!
    Mina tankar går också till den man som har tagit upp den lilla pojken i sina armar och bär honom… Hur den mannen mår efter detta obeskrivligt fasansfulla. Hoppas han får all den hjälp och det stöd han behöver.
    Jag förlorade själv min dotter när hon var fyra år. Hon miste också sitt liv under vatten. Och hon låg på samma sätt som denne lille pojke. På magen med huvudet vänt åt sidan. Armarna utmed sidorna. Jag såg det inte själv. Polisen berättade det senare för mig. Vad som mötte dem när de väl hade tagit sig in i vår inifrån låsta läghenhet. Det hände den åttonde mars 1993. Min flicka skulle idag ha varit en ung och vacker kvinna, full av liv.
    Så blev det inte.

    1. Hej Anders och tack så hemskt mycket för ditt fina beröm!

      Angående din dotter så är det en hjärtskärande att höra vad som hände, och jag kan bara föreställa mig den smärta som du gått igenom.

      Jag beklagar sorgen över det som hände, och önskar verkligen att ingen, varken här i Sverige eller någon annanstans i världen ska behöva uppleva det hemska som du och den 3 årige pojkens pappa upplevt.

      Om din lilla tjej hade fått växa upp är jag säker på att hon hade blivit en fantastisk kvinna. Jag önskar verkligen att det hade fått bli så.

      Varma hälsningar /Amanda

  2. Jag tycker att idén att starta ett forum är jättebra! Vi som har denna diagnos saknar för det mesta stöd av människor med liknande upplevelser. I mitt landsting är det otänkbar att starta en självhjälpsgrupp för människor med PTSD. Det finns felaktiga associeringar när det gäller sjukdomen, som om vi de drabbade vore färliga för omgivningen och det är dags att förändra samhällets attityder med hjälp av kunskap.

Leave a Reply to Amanda Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *