60 miljoner människor är på flykt. På tågstationen i Budapest ligger en kvinna på rälsen tillsammans med sitt barn. I ett provisoriskt flyktingläger i Serbien lyssnar en läkare på ett flickhjärta som färdats över upprörda hav. Samma hav som med den virala världen som vittnen obarmhärtigt förseglade en treårig pojkes öde. 

Sommaren är över, det är höst i Sverige, men vid Syriens gränser gassar solen på kvinnor, män och barn som flyr för sina liv. Där vid gränsen trängs människor vars historier tvångsomskrevs av fanatiska män som inte skyr några medel i sin jakt på att rita om världskartan.

Europa bygger murar och sätter upp taggtråd. Pratar om kvoter, pekar finger och understryker vikten av att någon tar ansvar. Vem denna någon är varierar beroende på vem som tillfrågas, men de flesta är i alla fall överens om att  något måste göras. Av denna någon.

Medan diskussionen pågår kliver en ny grupp av afghaner och syrianer ombord på en båt vars bäst före datum passerade för över ett decennium sedan. Nakna fötter bordar spruckna och förmultna plankor. En skara krackelerade liv på väg mot…

Ja påväg mot vadå? EU politikerna fortsätter debattera. Västvärldens välfärds och bidragssystem är hotat av de som flyr hit. Eller som vissa fåfängt uttrycker det, väljer att komma hit.

Samtidigt som diskussionerna pågår stänger en familj dörren till sitt hus i Aleppo för sista gången, med sig har de vad som ryms i en ryggsäck. Bankkontot är länsat. Med pengarna ska de betala resan mot säkerheten. En resa som mycket väl kan kosta dem livet.

När de färdas genom Aleppo passerar de övergivna hus. Ägodelar trängs med drömmar som drömts av dem som en gång bodde där. Drömmarna som för några år sedan handlade om ett större hus eller att komma in på en ingenjörsutbildning. Om resor till främmande länder och att hitta kärleken. Drömmar som kunde varit dina eller mina.

Drömmar som i takt med ISIS framfart kom att reduceras till att slippa begrava sina söner och tvingas se sina döttrar föras bort mot våldtäkt och tortyr.

USA talar om faran att släppa in potentiella terrorister i möjligheternas land. Sverigedemokraterna vill hjälpa till på plats. Ungerns president pratar om en situation som eskalerat och nu är Tysklands uppgift att lösa.

Västvärlden beslutar och väljer. Väljer åt dem som inte har något val. Vi bygger murar för att skydda oss mot båtflyktingarna med nakna fötter, mot familjer som färdats genom ett Syrien av förlorade drömmar och mot människorna vid gränsen som för länge sedan bestals möjligheten att skriva sin egen historia.

Under tiden vi kalkylerar på hur många av dessa människor som ska få komma till vårt land och sätter upp taggtråd vid våra gränser sipprar vatten in mellan de förmultna båtplankorna. En flykting dödas av Ungersk polis och människor i sönderslitna skor har börjat vandra de 175 kilometerna som det är från tågstationen till den Österrikiska gränsen.

Det talas om att vi kan förlora en hel generation till trauma. Det talas om den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. I denna katastrof har vi i väst har privilegiet att välja. Vi som inte bestulits möjligheten att skriva vår historia.

Vi kan fortsätta diskutera kvoter, eller så kan vi lyfta upp kvinnan och barnet från spåret och öppna upp dörren till vårt land. Vi kan fortsätta söka efter någon som ska ta ansvar, eller vi kan låta flickhjärtat som färdats över det upprörda havet somna i en säng som står på en plats som hon kan kalla hem. Vi kan lägga ytterligare en sten i barriären mot Europa, eller vi kan tillsammans skapa trygga vägar bort från helvetet. Vi kan se till att inga fler pojklik spolas upp på stränderna i Turkiet.

Valet och pennan är vår. 

Av: Amanda Hultin

I våra självhjälpsprogram pratar vi mycket om något som kallas för självvalidering. Självvalidering handlar till viss del om att bli vän med sig själv. 

Vi människor är i många fall rationella varelser som förstår att vi har behov av basala saker som mat, sömn, kärlek och aktivering. Men när någonting traumatiskt händer kan vi helt plötsligt glömma bort dessa saker. Våra hjärnor “kidnappas” av malande traumatankar.

Kanske tänker vi, att när jag mår bra ska jag ta tag i det här med att äta, träna eller göra mer meningsfulla aktiviteter. Det blir lite som att tänka att vi ska köra en bil med tom tank från punkt A till punkt B, och att vi kan tanka när vi kommit fram.

På samma sätt som du inte kan påbörja en bilresa utan bensin, är det omöjligt att starta din resa mot en bättre vardag utan att ha styrt upp de mest basala sakerna först.

Du behöver helt enkelt bli din egen vän, stanna upp och fråga “vad behöver jag för att må bra?” Kanske är det en promenad, en springtur, en hemmalagad middag eller en shoppingtur med en kompis.

Ibland känns det helt oöverstigligt att äta. Men du är fysiskt kapabel till att stoppa mat i din mun, tugga och svälja. En gaffel i taget tills tallriken är tom.

Att ta en promenad runt kvarteret kan kännas som att ge sig ut på en pilgrimsvandring, men principen är densamma här, du kan faktiskt sätta en fot framför den andra, så många gånger att du till slut tagit dig igenom sträckan.

Är du vaken om nätterna? Lyssna eller titta på ett radaioprogram eller en tv-serie som du redan sett hundra gånger. Något som känns tryggt och bekant. Låt dig själv flyta bort i tankarna och känn hur du blir sömnig.

Känner du dig ensam och som om du inte har någon i hela världen att ringa? Gå ut och sätt dig på ett café bland människor och läs en bok. Försök hitta lösningar som fungerar för dig och fyller på dina energikällor.

Vi är ofta snabba med att döma oss själva, och markera våra fel och brister med en illröd spritpenna. Det vi gör bra faller däremot lätt i glömska.

Sluta vara så hård mot dig själv. Stryk under dina positiva egenskaper och handlingar istället. Nu kanske du tänker “jag är sämst och det finns inget jag gör bra”. Det är inte sant. Du är just nu inne på en sida där du lär dig mer om trauma och läser en text om hur du ska göra för att må bättre. Det är positivt. Du gick upp ur sängen i morse, trots att det kanske kändes mer lockande att ligga kvar. Det är också positivt.

Att hitta bra egenskaper hos sig själv handlar inte om att du ska bestiga Mount Everest eller hitta ett botemedel mot Ebola. Det handlar om att du ska göra sådant som tar dig ett steg i rätt riktning, och till en början kan de stegen vara myrsteg. Det är okej, du är okej.

I vår jakt på att må bra och bli friska försöker vi ofta flytta berg med våra bara händer. Det går inte, vi måste hitta fungerande vägar för att ta oss runt eller över. Om du gör en sak varje dag, tar ett steg som gör att du kommer närmare ditt mål så har du gjort någonting rätt.

Så var snäll mot dig själv, börja varje morgon med att fråga dig själv vad du kan göra för att du om en månad ska må lite bättre. Ge dig själv beröm, och kom ihåg att du är stark bara av den anledningen att du kommit dit du är idag, trots allt som varit svårt i livet!

Vi har skapat den här sidan för att du som varit med om något traumatiskt, har en anhörig som varit med om något traumatiskt eller av annan anledning söker information angående posttraumatisk stress och trauma ska ha någonstans att vända sig. 

Vi försöker göra vårt bästa för att hålla sidan uppdaterad med nyheter och sidor inom trauma, men vi skulle nu vilja veta mer om vad just du vill läsa. Så det vi undrar över är:

• Finns det någon information som du saknar?
• Finns det något du vill läsa mer av?

Om du har några tips eller förslag blir vi jätteglada om du lämnar dem i kommentarerna här nedan. Det är meningen att den här sidan ska vara till för dig och därför vill vi tillgodose ditt behov av information och kommunikation.

Tusen tack på förhand! 

Posttraumatiskstress.com har under en tid utarbetat ett självhjälpsprogram för dig som lider av posttraumatisk stress eller har varit med om en traumatisk upplevelse. Nu släpper vi en kostnadsfri betaversion! 

Programmet är framarbetat med KBT som grund och har skrivits av psykologen Birger Moëll som är en av initiativtagarna till posttraumatiskstress.com. Birger Moëll har lång erfarenhet av onlineterapi inom områden som ADHD och depression.

Behandlingen är uppdelad i olika delar och som deltagare kommer du få tillgång till nya delar längst programmets gång.

Alla uppgifter som du som deltar i programmet lämnar behandlas med sekretess och du kommer ha tillgång till en psykolog som stöttar dig.

Är du intresserad av att vara med kan du skicka in en intresseanmälan via följande formulär. Du kan självklart också dela med dig av den här informationen om du tror att någon i din närhet skulle ha glädje av att gå programmet.

Vi försöker ge alla som önskar möjligheten att vara med i programmet, men då det personliga stödet från psykolog är viktigt kan det vara viss väntetid beroende på hur stort intresset visar sig vara.

Har du frågor är du varmt välkommen att kontakta oss.

Hur påverkar trauma hjärnan?

Även om fysiska skador efter trauma läker kan känslomässiga ärr bli kvar. För många kan en traumatisk upplevelse påverka hur vi ser världen. Genom forskningen kan vi idag förklara hur ett trauma påverkar vår hjärna.